Det mänskliga ögats komplexitet – från blinda fläcken och makulan till fokuserat och perifert seende

Under de senaste 500 miljoner åren har evolutionen skapat en otrolig variation av olika ögon från en enkel ljuskänslig punkt. Detta har visat sig vara ett stort utvecklingssteg då seende varelser har en tydlig fördel över blinda varelser. Forskare är fortfarande oense om ifall denna variation härstammar från ett enskilt protoöga eller om ögat har utvecklats oberoende vid flera tillfällen. Olika organismers behov har gjort att olika typer av ögon har utvecklats, från fasettögon, punktögon, spegelögon och pigmentbägarögon till kameraögon som finns hos ryggradsdjur, inklusive människor. Den senare typen av ögon anses vara ett av de mest sofistikerade synorganen som utvecklingen någonsin har skapat. Utvecklingen av ögat med lins öppnade möjligheten till att uppfatta en omgivning som var både ljus och skarp samtidigt. Men även det mänskliga ögat har sina evolutionära svagheter …

Hjärnan jobbar tillsammans med  våra ögon och har därför en viktig roll i den mänskliga synens komplicerade värld. Obemärkt och med en uppenbar minimal ansträngning så kompenserar den för ögats svagheter. Ett exempel på teamwork när det är som bäst!

När kameraögat på ryggradsdjur – och därmed vårt eget mänskliga öga – utvecklades så hände något märkligt. Till skillnad mot exempelvis en bläckfisk som har mycket sofistikerade, bubbelformade ögon med linser som bildades genom invagination av den yttre huden, så formades det mänskliga ögat (till synes av en slump) på ett helt annat sätt, som en utväxt från hjärnan. Vid första anblick så verkar detta vara en mindre skillnad och det innebär till och med fördelar eftersom det gör att ett öga med samma storlek innehåller fler fotoreceptorceller. Men konstigt nog är våra fotosensitiva celler vända på fel håll på näthinnan och pekar bakåt in mot vår kropp, medan våra nervceller pekar mot ljuskällan. Detta innebär huvudsakligen att vi har ett ”omvänt öga” som kräver att vår hjärna ändrar om det vi ser till rätt perspektiv. Det innebär också att människor och alla ryggradsdjur har det som kallas för den ”blinda fläcken”.

Förutom att alla mänskliga ögon har en blind fläck, så har de också ett område av näthinnan som ger högkvalitativt fokuserat seende och som kallas ”makulan” eller ”macula lutea”. Mitten av makulan innehåller den högsta koncentrationen av konceller, en av två typer av fotoreceptorceller i ögat. Denna lilla, centrala grop – fovea centralis – är placerad precis i mitten av makulan och ansvarar för ett skarpt, centralt seende.

Djur som behöver ett bra nattseende har vanligen stora ögon – som ugglor, exotiska djur som spökdjur och även katter. Katter har faktiskt också en speciell nätihnna som innehåller ett reflexlager som gör att mer ljus kan nå näthinnan. Ögonen hos nattliga jägare är uppbyggda på ett annat sätt än det mänskliga ögat. Jämfört med människor som är vakna dagtid, så har nattliga djurs ögon mycket mer stavar (ansvarar för avkänning av ljusstyrka) än tappar (ansvarar för färguppfattning).

Våra tappar har därför en viktig roll för vårt färgseende. Vi har tre typer av tappar som har maximal känslighet antingen mot rött, blått eller grönt ljus, motsvarande dagsljusets specifika vågländer. På natten tappar vi ljuset från dessa tre färgvåglängder. Detta innebär att vi inte längre har tillgång till färginformationen och att bara våra stavar är aktiva – därför ser allting grått ut.

Man kan säga att alla varelser har de ögon de förtjänar. För djur som riskerar att bli ett annat djurs nästa måltid är det viktigt att ha ett utmärkt synfält åt alla håll. Det är därför som harar, hjortar och andra potentiella byten har ögonen på sidan av huvudet. Detta gör det dock svårare för dem att avgöra djup och avstånd.

Tack vare att våra ögon pekar framåt har vi människor en mycket bra djup- och avståndsbedömning, men vi har inte ett 360-graders synfält, troligen för att vi inte längre behöver det.

Visste du att vi aldrig riktigt stirrar på ett föremål när vi fokuserar på det? Fotoreceptorcellerna på vår näthinna reagerar bara på förändringar av ljusvillkor. Om vi därför verkligen skulle stirra på någonting, så skulle den orörliga bilden börja blekna. Naturen har ju dock som vanligt en lösning: våra ögon rör sig hela tiden slumpmässigt utan att vi ens märker det för att hålla fokus på föremålet samtidigt som vi uppfattar saker omkring oss. Även om vi fixerar på en punkt så gör alltså våra ögon hela tiden korta och snabba rörelser som kallas ”sackader”.

Perifert seende är den del av vår syn som finns utanför vår centrala, fokuserade blick. Syftet med perifert seende är att ge oss ett första intryck eller sammanhang innan vi fokuserar på något. Det fungerar alltså på ett helt annat sätt än vårt fokuserade seende. Perifert seende täcker långt över 90 % av vårt synfält, även om det bara har tillgång till ungefär 50 % av fotoreceptorcellerna. Det innebär i grund och botten att förmågan att urskilja små detaljer faller bort i vårt perifera seende på grund av att synskärpan (vår upplösning) är betydligt sämre. Vårt perifera seende är dock mycket bättre på att uppfatta rörelse, eftersom vi fortfarande behöver förmågan för att snabbt identifiera potentiella risker.

1. Rådgör med din optiker när du ska köpa nya progressiva glas för att hitta den lösning som passar dig bäst.
2. Använd dina nya progressiva glasögon hela tiden redan från början – särskilt under perioder när du förflyttar dig mycket. På detta sätt hjälper du din hjärna att snabbare vänja sig vid ditt nya, förbättrade seende.