Glasögonens historia

Enligt experterna är glasögon den femte viktigaste uppfinningen sedan människan upptäckte elden och uppfann hjulet. Skälet är att miljontals människor för första gången i människans historia kunde se bra trots synproblem. Idag tar vi detta för givet, men för några sekler sedan fanns det helt enkelt ingen lösning för dem med nedsatt syn – man var först tvungen att uppfinna glasögonen. Det tog lång tid att utveckla de moderna glasögon vi använder idag. Man fick experimentera mycket och många olika typer av glasögon kom och gick. SE BÄTTRE återberättar glasögonens historia – från de ursprungliga ”lässtenarna” genom deras förvandling till eftertraktade livsstils- och modeaccessoarer.

Uppfinningen av glasögonen anses vara ett avgörande steg framåt i människans kulturella historia. Plötsligt kunde människor med synfel inte bara delta aktivt i det dagliga livet, utan dessutom studera längre, utöka sin kunskap och överföra kunskapen till andra. Den framstående romerske talaren Cicero (106–43 f. Kr.) klagade på hur besvärligt det var att låta slavar läsa upp alla texter högt. Eller ta det speciella synhjälpmedlet som kejsaren Nero (37–68 e. Kr.) skapade: han såg sina älskade gladiatorkamper genom en grön sten, i hopp om att ljuset skulle förbättra hans syn. Detta trodde man på ända in på 1800-talet. ”Solglasögon” från den perioden var försedda med gröna glas och användes även inomhus. Men när och var började man då egentligen uppfinna ett fungerande synhjälpmedel?

Vid slutet av 1200-talet lyckades cristalleri uppnå något helt avgörande: för första gången slipade man två konvexa glas, placerade dessa i vardera en ring av trä med ett skaft och satte ihop dem med en nit. Och tada – de första glasögonen hade skapats! Dessa ”nitglasögon” kunde inte sättas fast på användarens huvud. Trots det var de det ultimata i synväg. För att se bättre behövde användaren bara hålla dessa ”dubbelglas” framför ögonen. Uppfinningen förevigades till och med i en byggnad i regionen. År 1352 målade Tomaso di Modena freskerna i kapitelsalen i dominikanerklostret San Nicolo i Treviso, där ett läsglas och ett par dubbla nitglasögon avbildas. Trots glashantverkarnas ansträngningar kunde man inte längre behålla glastillverkningens mysterier för sig själva. För att se till att Venedig förblev marknadsledande inom glasindustrin tilläts endast de som helt följde cristalleris regler att tillverka "ögonglas" efter år 1300. Efterhand spreds nitglasögonen även till Tyskland: det äldsta exemplaret hittades i klostret Wienhausen i norra delen av landet.

I takt med att tiden gick ersatte glashantverkarna skaftet på nitglasögonen med en bygel, och träramarna med bly. Detta ledde till ytterligare ett viktigt steg i synhjälpmedlens utveckling: bygelglasögon som till stor del påminner om de vi använder idag. Man började använda andra material: från 1500-talet bearbetade man läder, sköldpaddsskal, horn, valfiskben, järn, silver och brons. Alla dessa var material endast de rika hade råd till.

Synhjälpmedel av alla former och storlekar utvecklades i kölvattnet av lässtenen. Ett exempel är monokeln, en populär accessoar bland den välbärgade befolkningen i Tyskland och England från 1727 och framåt. Lornjetten, ett synhjälpmedel man höll framför ögonen med hjälp av ett handtag, följde år 1780. Bågglasögonen från Nürnberg, som i folkmun kallades det mindre smickrande namnet ”näskrossare” kom också vid den här tiden. De bestod av en enkel båge tillverkad av en lång metalltråd som virades runt glasen. Även om dessa glasögon tillverkades av relativt enkla material var de extremt populära ända in på 1800-talet. Sedan ändrades modet och de flesta valde istället pincené-modellen. Denna ”stjärna” bland synhjälpmedlen bestod också av två glas ihopsatta med ståltråd i ringar som satt högt uppe på användarens näsrot. Från år 1841 var ingen annan design så kännetecknande för den förmögna tyska medelklassen.