Defekt röd-grön-seende, röd-grön färgblindhet och total färgblindhet

Livet är fyllt av färger – men inte alla uppfattar färger lika bra. Färgblindhet och defekt röd-grön-seende är vanliga typer av defekt färgseende. Ofta märker man inte ens av att man är drabbad. Det finns dock ett test som kan snabbt kan påvisa färgblindhet och defekt röd-grön-seende. Men vad finns det för olika typer av färgblindhet och defekt färgseende? Hur kan man diagnostisera dem?

Det finns många former av färgblindhet. Utifrån orsaker och symptom skiljer man mellan defekt färgseende, partiell färgblindhet och total färgblindhet. En människa kan födas med defekt färgseende eller utveckla det genom livet. Många svårigheter att identifiera färger uppkommer till följd av ögonsjukdomar som t.ex. makuladegeneration. Många svårigheter att identifiera färger uppkommer till följd av ögonsjukdomar som t.ex. makuladegeneration. En sådan sjukdom är t.ex. optisk atrofi, som gör att fotoreceptorcellerna i synnerven dör. Orsakerna till detta kan t.ex. vara inflammation i synnerven, förhöjt tryck i hjärnan eller alkoholförgiftning. Även förändringar i hjärnan, eller om ögats lins blir grumlig med hög ålder, kan begränsa vår förmåga att uppfatta färger.

Människor som lider av ärftliga problem med färgseendet märker ofta inte av detta förrän efter att ha levt med sjukdomen under många år. Det kan ibland krävas t.ex. ett slumpmässigt samtal med någon som uppfattar färger normalt och kanske säger "jag tycker att det ser mer blått ut...", eller att man utför en uppgift där man måste kategorisera färgerna exakt, innan en person med defekt färgseende inser att han eller hon inte uppfattar världen på samma sätt som andra människor. I många yrken krävs perfekt färgseende, och de som lider av färgblindhet eller defekt färgseende kan inte jobba med detta. Exempel på sådana yrken är polis, målare, CAD-tekniker, tandläkare, elektriker och laboratorieassistenter. Perfekt färgseende är också ett måste inom många konstnärs-/designyrken och inom modeindustrin. Av denna anledning kräver många yrken att de sökande genomgår ett färgblindhetstest för att jobba inom t.ex. transportindustrin. Framtida piloter behöver också bevisa att de inte är färgblinda, precis som folk som ansöker om förarbevis för större motorbåtar.

Det mänskliga ögats näthinna består av två typer av sinnesceller: stavar och tappar. Stavarna hjälper oss att urskilja ljus och mörker medan tapparna ansvarar för färgseendet. Personer med normal syn har tre olika typer av tappar, varav varje typ är ansvariga för ett visst färgområde: L-tappar för rött, S-tappar för blått och M-tappar för grönt. L, S och M avser det område av färgspektrumet som omfattas av de specifika tapparna: L står för "långa" våglängder, S för "korta" (engelska "short") våglängder och M för "medellånga" våglängder. Våglängden i det ljus som når ögat stimulerar färgpigmenten i tapparna och utlöser olika färguppfattningar i hjärnan. Om en typ av tappar inte fungerar korrekt eller inte fungerar alls begränsas personens förmåga att uppfatta färger vilket leder till defekt färgseende eller färgblindhet. Tapparna är dessutom bara aktiva när en viss grad av ljus föreligger. När det är mörkt arbetar bara stavarna som är ansvariga för kontrasterna mellan ljus och mörker. Därför är ”alla katter grå” i mörkret.

Människor med defekt färgseende uppfattar bara vissa färger men inte andra eftersom en del av receptorerna – tapparna – inte fungerar korrekt. Det finns olika typer av defekt färgseende. Vanligast är defekt röd-grön-seende, som många ofta (felaktigt) kallar röd-grön färgblindhet eller bara färgblindhet. Det drabbar 9 % av männen men bara 1 % av kvinnorna. Det finns två typer av defekt röd-grön-seende: svårighet att uppfatta grönt (deuteranomali) och svårighet att uppfatta rött (protanomali). En person som lider av deuteranomali har svårigheter att uppfatta grönt eftersom de sinnesceller som krävs, alltså tapparna för färgen grönt, inte fungerar som de ska. Gröna färger visas mattare eller blekare jämfört med hos människor med normalt färgseende, och ofta märker man inte av att man är drabbad förrän man ställs inför en situation där man inte kan se skillnad mellan olika nyanser av grönt. Beroende på hur allvarlig defekten är har den som är drabbad svårt att skilja mellan rött och grönt, och ofta mellan blått och lila och rosa och grått, framför allt i svagt ljus. Symptomen på defekt rödseende är liknande: då de röda tapparna inte fungerar som de ska har man ofta svårt att uppfatta färgen rött korrekt och skilja den från grönt. Det går inte att behandla någon form av defekt röd-grön-seende.

När någon lider av färgblindhet av typen anomal trikromasi finns alla tappar som behövs. Deras känslighet är dock extremt begränsad vilket gör att färgerna uppfattas mindre intensivt och den drabbade därför ofta blandar ihop dem. Ett exempel: en begränsad förmåga att uppfatta rött kan innebära att en person med anomal trikromasi ser röda trafikljus mycket senare än andra bilförare.

När en person lider av partiell färgblindhet saknas eller fungerar inte en del av de sinnesceller som krävs för att uppfatta färger. Dikromasi avser någon som bara har två typer av fungerande tappar, monokromasi en person som bara har en typ. De drabbade kan uppfatta vissa färger men inte hela spektrumet. Vid grönblindhet (deuteranopi) har man inga fungerande tappar för färgen grönt; personer med tritanopi, blåblindhet, saknar tappar för färgen blått. En person med protanopi har inga fungerande röda tappar. Det gör att man bara kan uppfatta ett mycket begränsat färgspektrum. De drabbade kan inte skilja alls mellan rött och grönt. Antingen uppfattar de inte trafikljus eller framförvarande fordons röda bromsljus alls, eller först när det är för sent. Det finns ingen behandling för partiell färgblindhet.

Total färgblindhet (akromatopsi eller akromasi) avser oftast ärftlig färgblindhet där en person inte uppfattar några färger alls utan bara gråskalor. Andelen som lider av akromatopsi är lika hög hos kvinnor som hos män. De drabbade har kraftigt begränsad synskärpa och är extremt känsliga för ljus (fotofobi). Inga av de tre typerna av tappar som används för färguppfattning fungerar hos människor som är helt färgblinda. De kan bara se med hjälp av stavarna i ögonen, alltså de sinnesceller som ansvarar för synen när det är mörkt. Av denna anledning uppfattar människor med akromasi runt 500 olika grader av ljus/mörker. Total färgblindhet är vanligen ärftlig men kan också uppkomma till följd av cerebral akromatopsi efter en stroke, en traumatisk hjärnskada eller andra former av hjärnskador.

Följande tester av färgseendet används för att avgöra om någon är färgblind eller lider av defekt färgseende.

Ishiharatestet (pseudoisokromatiska tavlor)
Ishiharas färgtavlor används för att diagnostisera defekt röd-grön-seende eller defekt blå-gul-seende (tritanomali). Varje rund platta är täckt av färgade prickar som formar en viss siffra beroende på personens förmåga att se färger. Ett exempel: med samma platta ser personer med normal syn talet 74, medan personer med defekt röd-grön-seende istället ser talet 21. Utifrån detta kan man tillförlitligt diagnostisera en persons specifika färgsinnesdefekt.

Nagels anomaloskop
Anomaloskopet används för att diagnostisera röd-grönblindhet eller defekt röd-grön-seende. Patienten ombeds att blanda rött och grönt ljus för att uppnå en viss nyans av gult (natriumgult). Utifrån detta kan man ställa en precis diagnos för vilken typ av defekt färgseende det rör sig om. Ett exempel: människor med defekt grönseende tenderar att tillsätta för mycket grönt.

Farnsworth-testet
Med Farnsworth-testet kan man diagnostisera defekt röd-grön- och blå-gul-seende. Patienterna ombeds att sortera brickor i olika nyanser. Beroende på typ av defekt tenderar testpersonen att bilda ett typiskt mönster av vilket man kan dra slutsatser om den speciella typen av färgsinnesdefekt.